Normalitet ska inte styra samhället

Inledare | Tolerans. Smaka på det vackra ordet.

Publicerad: Lördag 1 mars 2008 | 09:43

Statsminister Fredrik Reinfeldt sade i sin regeringsförklaring 2007: 'Tolerans och öppenhet är andra värden vi vill ska bära Sverige. I vårt land ska människor kunna leva sida vid sida och forma sina egna liv, oavsett bakgrund, religion, hudfärg eller kön. Här ska alla vara lika inför lagen. I en värld där olikheter ofta används för att underblåsa konflikter och konfrontation ska Sverige visa på mångfaldens styrka. Vi ska ha ett inkluderande samhälle där varje människas okränkbara värde respekteras.'

Att människor ska kunna leva sida vid sida var ett mantra som vi fick höra från Reinfeldt många gånger den månaden. Det var mitt under uppståndelsen kring Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Statsministern underströk bland annat att Sverige är ett land med 'lång tradition av att kristna och muslimer lever sida vid sida i ömsesidig respekt'. Nu kan man lägga olika betydelse i vad som är en 'lång tradition' (den Augsburgska bekännelsen, som vår statschef måste vara trogen enligt grundlag, anger att man ska fördöma alla 'muhammedaner'; först 1782 var det enligt lag tillåtet att vara praktiserande jude, men knappast muslim). Men strunt i det. Det viktiga här är tolerans. I Nationalencyklopedin kan man läsa att ordet kommer av latinets tolero, som betyder "tåla" eller "uthärda". Vidare: 'accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna, särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta.' Det låter rätt bra. Överfört till antidiskrimineringspolitik är det bedrägligt. Jag menar att en statsapparat inte kan vara tolerant - får inte vara det. Tolerans är nämligen ett förhållande mellan jämlikar. Staten kan inte vara någons like. Den är ett organ för maktutövning på lagstiftningens grund.

Tolerans förutsätter avvikelse, och avvikelse att det finns något att avvika från. När jag ska tolerera att någon inte har samma åsikter som jag själv är det ganska oproblematiskt. Jag vet ofta vad det är för åsikter jag har. Om staten ska vara tolerant bygger det på i regel ganska luddiga föreställningar om vad som är normalt. Ni vet: 'Svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk.'

Regeringsförklaringen glömde både sexualitet och funktionshinder. Engelskan skiljer mellan 'impairment', individens funktionsnedsättning, och 'disability', de hinder som samhället sätter upp när man utgår från vad som är normalt. Hinder sätts upp även när man utgår från heteronormen för att beskriva hur kärleksrelationer ska se ut. Eller när man bara ser jämställdhet som att det ska bli fler kvinnor på samhällets elitpositioner, men inte problematiserar de sociala roller vi tillskriver män och kvinnor (och den status som förknippas med rollerna). Social rättvisa handlar inte om att vara tolerant mot dem som inte lever upp till normen (vilket det, om man tittar närmare på saken, är få som gör). Det handlar om att forma ett samhälle som inte utgår från några uppfattningar om vad som är normalt.

Jimmy Sand

Kommentarer:

Normaliteten som

Submitted by pesimo (inte verifierad) on 24 February, 2010 - 16:25.

Normaliteten som avvikelse.

I en så utpräglad bakåtsträvande tid som vi nu lever i uppträder
konsekvent en rad märkliga ting som kan betecknas som anomalier, som man bara
för en tid sedan trodde man var utplånade för alltid från vår upplevda
livsvärld.

En av dessa är den onormalt extrema strävan att vara normal, alltså konventionell
som sedan några år tillbaka uppmärksammas i västvärlden bland medborgarna. Men vad betyder begreppet normal?

”Normalt menar man att någon är eller beter sig som flerparten av hur
'folk' är och eller beter sig”.

Normalitet kan inte tolkas i statistiska normer, den refererar till en
utopisk norm, ett fullständig irrealisabelt och uppnåelig projekt, att vistats
i den mediokritetens domän som begreppet hänvisar till.

Av detta följer att normaliteten är en avvikelse.

I en osäker värld där globaliseringen håller på att detroniserat alla
stabila och basala grunder såsom arbete, familjen, nationen och därmed
mångfaldiga identiteten, finns det fog för att som några intellektuella (Maturana,
U, Z Bauman), och även amerikanska psykiatriker påstå att det finns en ny
psykos i världen, som den går ut på att sträva att vara extrem normal/konventionell,
som ett sätt att bemästra rädslan att förlora den nationella identiteten och
välfärden vilket bland andra Manuel Castells har också påpekat.

Vi kan redan åskåda fenomenet i många sfärer av vår nuvarande
existens. Den finns i det politiska fältet i form av politiskt korrekthet, samt
i en vänster- och högernationalism. Att bevara nationen in absurdum trots den
globala och oumbärliga ekonomiska sammanflätning. Att hålla nationen rent från
utländska inflytanden.

Det finns också med all tydlighet i kristdemokraternas självbenämning
som ”verklighetens folk”, de normala kontra eliten, som ger oönskade populistiska
konnotationer av tredje rikets retorik.

I den ”nya” eller nygamla skolan som strävar att gå tillbaka till
50-tal skolmodell (normal beprövad), där de tyska dygderna lag, ordning och
underkastelse, blir åter normen för kunskapsproduktionen, på bekostnad av mer
civiliserade, utvecklade och vetenskapliga sätt att förhålla sig till elever
och kunskapen.

I politikernas kränkande strävan att normalisera, och därmed nivellera
och detaljkontrollera medborgarnas nikotinanvändning i det ”godas syftes namn”
i strävan att nå den normala nya friska värld. ”Överbeskyddande ingår i
normaliseringskulturen som avkräver att vi inte ska göra något som avviker, som
är en risk och som steg för steg nedtrycker människan”. Jan Kallberg.

I den ”nya” kulturpolitiken som sträva efter att hindra
konstutövning som ställer sig kritisk till makten och vecks till förmån för en
utilitaristisk anpassning, till de samhälleliga behoven, som strävan att nå
alla, konst som tillväxten tillväxt befrämjande motor, osv.” I de intervjuer
med kulturpolitiker ute i regionerna som SVT:s…gjorde, ansåg många att
kulturens enda uppgift är att generera tillväxt. Flera ansåg också att deras
funktion var att stoppa kulturyttringar som de ogillade, - kommunpolitruken som
censurinstans-. ”Ulrika Kärnborg. DN. kultur s:4. 24.02.2010.

Retronarmalitets strävan, finns det också i form av Sverigedemokraterna
som krampaktigt profiterar på den populistiska otrygghetsrädsla, med erbjudande
att gå tillsammans med de ”äkta och normala invånarna”, tillbaka till den
utopiska idyllen i en märklig mörkbrun blandning av barnen i bullerbysamhället
och folkhemmet.

I de nykonservativas repellering av allt vad modernitet heter inom
konsten, inbegreppen modernismen (läs tidskriften Axess och dess chefredaktör
Johan Lundbergs fåniga, populistiska och intoleranta angrepp på all som luktar
modernitet (onormal), likt en muslimsk fundamentalist.)

Varför denna primitiva strävan att uppnå kollektiv normalitets
konsensus i västvärlden? Om man är normal enligt alla sociala konventioner är
man en utopi, något som inte finns annat en i idéernas värld. Och om detta mot
förmodan är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in
på idealbilden?

Även i bibeln finner man stöd mot den mediokra lagomheten: För att du
varken är varm eller kall spottar jag dig ur min mun.

Normalitetens tribalism sammanfaller med den inskränkta nationalismens
endimensionella värld som strävar efter att nå påtvingad kollektiv konsensus. Eller
uttryck i enklare Mark Twains termer:

"För den som har hammaren som enda verktyg, ter sig alla problem
som en spik"

Men vad blir det för konsekvenser om alla skulle nå social konsensus? Det
vore en hemsk tanke om alla var lika. Då har man uppnått det totalitära
samhället ” in toto”, dvs. fullständigt, vilket enligt Horkheimer och Adorno,
ledande forskare om nazismen, var tredje rikets strävan och strategi för att få
kontroll över medborgarna. Eller som Voltaire säger: ”Om alla tänker lika, då
tänker ingen”. Jag föredrar emellertid att så länge man inte skadar andra så
får alla vara som de vill. Varken Hagamannen eller den konventionelle Svenssons
liv. Men en kreativ i meningen kodbrytande skapande liv bör man sträva
istället, som M Foucault rekommenderade i slutet på sitt liv.

Normalitet det är alltså inget ”naturligt” begrepp utan i veritabel
mening en social framskapad konstruktion beroende på vilken kontext den
emanerar ifrån.

Normaliteten är emellertid kreativitetens motsats. Paradoxalt att det
uppstår i en värld som aldrig kan få nog av kreativiteten för att säkra sin
ekonomisk hegemoniska ställning.

Paradoxal? Ja, men i förvirrade tider, som författaren Octavio Paz
påpekade, vimlar det av paradoxer.

Ja suck! Man frestas att säga att: Det var onekligen inte bättre förr,
men det är definitiv sämre nu.