Latinamerika — en ny politisk karta

I fem veckor har utvecklingen i Vänsteramerika satts under lupp. Förhoppningen med den här Argumentserien har varit att kasta ljus på viktiga processer och teman som förtjänar bättre bevakning än de korta notiser som kan läsas i pereferin.

Intresset för Latinamerika är glädjande nog på uppgång i väst, men diskussionen om turism, konsumism och alternativa sociala och ekonomiska projekt måste intensifieras och korsa världshaven och integreras i våra vardagsrum, fikarum, torg och fredagsfester. Den viktigaste hörnstenen i demokratiseringen i Latinamerika är de facto att personer som inte är produkter av den traditionella maktminoriteten i dag vunnit möjligheten till inflytande.

Brasiliens Lula da Silva putsade skor och blev omtyckt facklig ledare, Hugo Chávez är mulatt och växte upp i Venezuelas fattigare samhällsklasser; Evo Morales är Bolivias förste ”indianpresident”, Chiles Michele Bachelet och Argentinas Christina Kirchner är kvinnor i en mansdominerad politisk verklighet, Paraguays Fernando Lugo är befrielseteolog, och Ecuadors Rafael Correa härrör inte bara från en ny vänster utan är även relativt ung.

Arbetet i Latinamerika är långt från färdigt, det har bara börjat och arbetet med att förbättra förutsättningarna för kvinnor, hbt-personer, miljö och ursprungsbefolkningar måste fortsätta granskas, kritiseras och uppmuntras.

Samtidigt måste vi i väst släppa på vår ingrodda övertro till våra egna system och faktiskt låta oss inspireras av den pågående demokratiseringen i Latinamerika.