Ett varnande finger men inga handfasta råd

Långt ifrån de förargade epitet som pr-byråer stämplar generationen med: krävande, illojala mot arbetsgivare, enbart intresserade av att ha roligt, cyniska, bortskämda - låter som att 80-talisterna är syrsan i den sedelärande fabeln om den knegande myran och den festande syrsan – målar Fridolin istället upp bilden av ett samhälle där marknaden tillåts styra, anställda har ingen trygghet och inga möjligheter att ställa krav, unga har inga bostäder, inga pengar, inga jobb, fattigdomen ökar och arbetslösheten skenar. Delvis resultatet av nedskärningsåren under 90-talet och en smäll som drabbade främst dem födda under 80-talet.
Generationsgeneraliseringar är tröttsamma, att de unga det handlar om är födda på 80-talet vill jag snarare se som något lättsmält att bygga en bok kring och ingenting att stirra sig blind på. Framförallt är Blåsta! en varning - se vad som hände, upprepa det inte! – om ett samhälle som tappar bort människorna, som bara tänker på vinst och har blivit så nyliberalt att man inte längre ser det offentligas ansvar utan skyller alla problem på individen. Att lärarna är för få, klasserna för stora och läroböckerna för antika är aldrig anledningen till att kunskapsnivån bland svenska elever sjunker – istället är det eleverna själva som bär skulden.
Eller den medieutkablade bilden av den snabbt uttråkade 80-talisten som ständigt hoppar mellan jobb i jakt på nya kickar. Men tas det någonsin i beräkningarna att unga byter jobb ofta därför att arbetsklimatet till största delen består av vik och projektanställningar? Det är inte säkert att man vill hoppa mellan jobb, men man tvingas göra det, och det är en markant skillnad.
Fridolin vill alltså peka ett varnande finger nu när vi återigen är på väg in i en ny rada ”skitår”. Läsningen är deprimerande: missbruk, arbetslöshet, fysisk och psykisk ohälsa har drabbat oss födda på 80-talet. Nej, det vill vi inte ha mer av. Däremot skulle jag vilja ha mer konkreta, handfasta idéer från Fridolins sida om hur man ska undvika de nedslående konsekvenser som blev frukterna av den förra krisen. Något mer än det idealistiska hoppet om att klimathotet ska vara det kit som kommer att föra mänskligheten samman.
Om inte annat, kanske Blåsta! åtminstone kan resultera i att jag och mina generationskamrater kan få slippa förnedrande generaliseringar som generation homo zappiens, generation O, Y eller MeWe och idiotiska tiningsrubriker som ”80-talist – alkoholist”.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration