Cashen dom tas – en cykel på köpet?

Idén är sympatisk. Ekonomiska tillgångar ska inte styra möjligheten att lyssna på musik. Men jag kan ändå inte hejda mig från att stilla undra: Varför är människor beredda att lägga tvåhundra spänn på en t-shirt eller öl, men inte på en skiva? Varför ska just musikers arbete vara valfritt att betala för? Och vad kommer detta att få för konsekvenser för det fria kulturlivet i framtiden?

Piraterna menar att skivbolagen är omoderna kolosser från en förgången tid. Artisterna måste börja se inspelningar som promotion, och hitta på andra sätt att tjäna pengar. Så ser det redan ut i realiteten, för någonstans måste man ju få cash från om man nu inte får betalt för sin musik. För bandet Oh Laura (Releeeease me, ni vet) blev Saab-reklamen vägen till framgång. Björn och Benny gör likadant, fast tvärtom, och låtsas släppa en ny singel, som egentligen bara är ett reklamjippo för deras hotell. Den brittiske sångaren Patrick Wolf erbjuder sina fans att köpa aktier i nästa skiva, med aktieutdelning om försäljningen går med vinst. Sämre har det gått för Dogge Doggelito från Latin Kings; en gång superhjälte och talesman för en hel generation kids från förorten, som numera säljer sitt arsle när han rappar om cyklar på köpet i tv-reklamen för Elgiganten.

Det märkliga är att den här marknadsliberala, reklamfinansierade och företagssponsrade utvecklingen av musikkulturen verkar omfamnas av stora delar av vänsterrörelsen. I sin iver att hylla internet som den största kulturfrämjande uppfinningen sedan boktryckarkonsten och utmåla skivbolagen som den moderna tidens största kapitalistsvin, glömmer man en mängd väsentliga saker, åtminstone för en socialist. Solidaritet med andra arbetare, till exempel, främst artister och musiker, men även anställda inom skivbranschen och små skivbolag. Att möjligheten att uppleva livemusik blivit en klassfråga, eftersom priserna på konsertbiljetter höjts för att kompensera inkomstbortfallet från skivförsäljning. Att de som verkligen tjänar på nedladdningen är telekomjättarna, som vet att ta ordentligt betalt för utvecklandet av snabbare och snabbare bredband. Framför allt borde vänsterrörelsen inse att beslutet om att lägga upp sin konst för fri nedladdning måste vara upp till varje konstnär att fatta; inte till fans eller nazisponsrade datahackers.

Det är nämligen varken välgörenhet Pirate Bay ägnar sig åt, eller gratis nedladdning de erbjuder. Cashen dom tas, för att citera Dogge, från skivbolag och artister som investerat i utbildning, inspelning och tid, via reklamen, rakt ner i fickorna på Pirate Bay, som dessutom beskyller sina egna användare för att begå brott. Och reklamen är det, som alltid, vi som betalar för. Visst har piraterna rätt i att Pirate Bay-rättegången är ett spektakel, att information måste vara fri, att IPRED-lagen kränker den personliga integriteten och att skivbolagen varit korkade som satt sin tilltro till förbud istället för att tidigt utveckla betaltjänster för nedladdning av musik. Men är det ett hållbart argument för att inspelad musik ska vara gratis, så länge det kostar att spela in den? Frågan är om inte motvilligheten att betala för musik man vill lyssna på är att underskatta kultur och överskatta pengar.