Apan på bio

Förmodligen beror det på att de filmer jag vill se inte finns att tillgå på repertoaren när jag väl har bestämt mig för en film som jag vill se. Senast jag var på bio såg jag Apan av Jesper Ganslandt. Förutom av mig har den tydligen setts av 8 969 personer. Den bästa svenska filmen förra året var enligt ett flertal kritiker Flickan av Fredrik Edfeldt. En av många filmer som jag inte fick tillfälle att se innan den försvann från repertoaren. Den kan inte ha setts av många göteborgare – enligt statistiken nådde den bara 30 000 tittare. Filmen kostade 17 miljoner och är därmed att betrakta som en tragedi, ekonomiskt sett.
En annan av förra årets bästa filmer som gick många förbi var Måns Månssons debutfilm H:r Landshövding. Den lockade hela 2500 tittare.

Branschen slår sig för bröstet och utnämner 2009 till ett lysande svenskt filmår. Om man tittar på de filmer som gjordes är det bara att hålla med. Problemet är att många kvalitetsfilmer inte når den publik den förtjänar. Siffrorna är dystra: Videocrazy nådde 14 000 besökare. Bananas! 10 290 besökare, Man tänker sitt hyllades av kritikerna men publiken var gles: 9580 besökare. Broder Daniel Forever sågs av 3 646 besökare. Ganska konstigt med tanke på vilken enorm skara fans de har.
I dag domineras biografmarknaden av i stort sett en aktör, vilket skapar problem. Framförallt är det svårt för de mindre aktörerna i branschen att slå sig fram på en allt tuffare marknad. För att öka publiken till de mindre filmerna vill Film- och tv-producenternas förening se fler filmkopior och att biografägarna tillåter andra distributionskanaler än bio. Framförallt pratas det om nya fönster för filmer.
Stockholm Filmfestival rörde i höstas om i den svenska filmankdammen när de skapade nya visningsmöjligheter genom att erbjuda en on-demand-tjänst med möjligheten att ladda hem tio av festivalens filmer.
Svaret från Biografförbundet lät inte vänta på sig. I ett protestbrev undertecknat av Jan Bernhardsson, VD för SF Bio, och vice ordförande Peter Fornstam, VD för Svenska Bio, ifrågasatt de festivalens ”biografsympatier” och att de också frångick avtalet att låta filmer gå upp på biografrepertoaren innan de släpps i andra visningsalternativ. Frågan är dock inte om Biografförbundet allt för mycket ser om sitt eget hus. Kan det vara ett fel att sprida en film till en så stor publik som möjligt? Och är det inte en rimlig utveckling att den nya tekniken används på ett progressivt sätt när biografmarknaden endast verkar fokusera på de filmer som drar en stor publik?
I den senaste filmutredningen går det att utläsa en stark tro på film som en viktig kulturbärare och Svenska Filminstitutet föreslås ge produktionsstöd även till filmer som inte får biodistribution. Med andra ord så verkar det som om att det i framtiden kommer att bli allt vanligare med initiativ som frångår det traditionella sättet att visa film.

Film är bäst på bio. Men tyvärr når inte all film bioduken. För att ta del av dokumentärer och kvalitetsfilm från små oberoende producenter så är nog inte bio-
palatsen stället att vända sig till i framtiden.
För alla filmälskare väntar filmfestivalen runt hörnet. Ett gyllene tillfälle att frossa i film som aldrig kommer upp på den vanliga biorepertoaren. Då fortsätter även samtalet om den svenska filmens framtid genom bland annat ett seminarium som tar avstamp i den protest som riktades mot Stockholm Filmfestival.