Trögflytande text räddas av säker ensemble

H C Andersen (Franck Olofsson) och teaterparet Heiberg (Lena Åkerstedt och Karl-Gunnar Malm) möts hemma hos paret. I en stol sitter en äldre, uppenbarligen senil, kvinna (Elvy Almström) som egentligen fungerar mest som rekvisita ända till slutet då hennes närvaro förklaras. Andersen och fru Heiberg lämnas ensamma och kommer in på ett känslofyllt samtal om deras respektive bakgrunder, skuld och bortglömd skam.
Det börjar bra. Skådespelarna ger en bakgrund till föreställningen och börjar samtidigt bära in möbler och fullborda scenografin, som för övrigt är väl vald. Den går i ljusa färger som om den vill säga att makarna Heibergs liv tillsammans inte bara är dåligt, eller att det finns rester från en tid då de hade det bra tillsammans. För tro inte att äktenskapet är lyckligt, det kan det inte vara i den här typen av teater.

Att ge sig på detta stycke är minst sagt en utmaning, lite av ett regi- och skådespelarmässigt maratonlopp och jag kan på sätt och vis förstå att man vill anta den utmaningen. Det är mycket som ska plöjas igenom och det gäller att hålla kvar både sig själv och publiken genom hela föreställningen. I de enorma textmassorna finns det små finurligheter och dräpande repliker här och där och då är det nästan så publiken pustar ut.
Två saker förvånar mig speciellt i sammanhanget. För det första att en intressant teatergrupp som Allikateatern väljer att sätta upp något så stillastående. För det andra att Rolf Sossna kan få till en så träig föreställning. Ibland, men bara ibland, gnistrar det till och det sker i blickar eller när personerna rent fysiskt klampar in i varandras revir.
Enquist har valt att utgå ifrån verkliga personer för att själv fylla i luckor i och fabulera runt deras karaktärer och bakgrunder. H C Andersen framstår i början som en självcentrerad tönt, lite som barnet som aldrig växer upp. Så småningom kommer dock andra nyanser fram i hans karaktär. Fru Heiberg i sin tur verkar betydligt äldre än hon är och har mycket bagage som hon aldrig riktigt har packat upp och tittat närmare på. Förrän nu. Helt plötsligt.
Med en sämre ensemble hade det här kunnat bli precis hur tråkigt som helst, men Allikateaterns skickliga skådespelare, som kämpar i motvind, räddar pjäsen. Spelstilen lutar visserligen åt det överdrivet teatrala ”Bergman på Dramaten”- stuket ibland, men pjäsen ger inte utrymme för så mycket annat, så det måste de förlåtas för.