Röriga släktfejder i skrattretande debut

Att någon är en bra skådespelare betyder inte nödvändigtvis att den personen automatiskt klarar av att regissera. Ashes and blood är ett tydligt exempel på det. Den franska filmstjärnan Fanny Ardant både manus- och regidebuterar med detta familjedrama, minimalistiskt i sin storslagenhet.
Redan i öppningsscenen är det dramatiskt. En far blir mördad framför ögonen på sina tre barn. Någon förklaring ges inte där utan istället förflyttas handlingen tio år framåt till den lilla lägenhet i Frankrike där änkan Judith (Ronit Elkabetz) och barnen bor. Dottern är döv efter traumat i barndomen och hennes två äldre bröder är allmänt hetlevrade. De blir inbjudna till ett bröllop i hembygden i Transsylvanien och i och med resan dit rullas en dramatisk familjehistoria upp. Det är släktfejder till höger och vänster, stränga matriarker, kärlekstörstande kusiner och skumma och elaka grannar. Judith har inte haft kontakt med släkten sedan mannen dog och deras äktenskap var tydligen inte lämpligt ur släktens synvinkel.
Det är en röra av släktingar hit och dit och hämnd för än det ena, än det andra. Judiths söner dras in i det hela medan dottern spelar schack med patriarken i en av släkterna. Ashes and blood vill vara en storslagen dramatisk historia med mycket känslor, men blir istället ett dåligt regisserat misch-masch. Ingen av skådespelarna verkar veta vad de vill eller vad deras roller tycker och tänker. En del agerar som om det vore en thriller, andra tror de är med i Törnfåglarna. Det saknas struktur och den enda inblandade som kan gå därifrån med hedern i behåll är egentligen fotografen Gérard de Battista. Det är hans insats som räddar filmen från att redan på ytan framstå som en kalkon.