Bild:

BILD: Oskar Allerby

Teaser:

Karin Blixt, Tina Lenne, Ingvar Örner och Lars Andersson gör rollerna i Teater Trixters nya föreställning Buktalare med stor skicklighet.

Buktalardockor med smärta i själen

Teater Trixter fyller 20 år och kalaset inleds med Buktalare, kanske inte den festligaste av föreställningar, men definitivt intressant.
Buktalare beskrivs som ”en annorlunda lek på gränsen mellan fantasi och verklighet”. Annorlunda är för det mesta kul. Ofta skumt. Inte sällan bara märkligt och irriterande befriat från verklighetsförankring. Men i händerna på Teater Trixter blir annorlunda intressant, och stundtals en aning irriterande, men på ett bra sätt.
Det görs klart från första början att det inte är vardagsrealism det är frågan om. Till ljudet av plingande sagomusik öppnas ridån och visar ett abstrakt fantasirum där de fyra skådespelarna med sina rörelser, kostymer och smink för tankarna till dockteater. De presenterar sig själva och sina egenheter entonigt och rabblar sedan mantraliknande upp presentationerna i munnen på varandra. Själlösa marionetter, sagoversioner av riktiga människor. Sedan blir de mer eller mindre riktiga människor med stora själar som rymmer en hel del svärta.
Under föreställningen växlar de hela tiden mellan att vara sagofigurer och realistiska personer, och kostymerna hjälper till att hålla dem utanför verkligheten. Men det de säger kan stundtals vara väldigt jordnära, innan det skruvas åt. Förvirrande? Inte särskilt, faktiskt. Det yttre blir abstrakt genom det verklighetsfrämmande och det inre genom de fyra personernas djupa problem.
En del kommer förmodligen att tycka att Buktalare är rena flummet. Och på sätt och viss är den det, men samtidigt fängslande. Det är omöjligt att gissa vad som ska hända härnäst och hur det hela ska sluta. Dessutom finns det inget distinkt slut, det är mer som att den bestämda tiden är över. Det kastas ut funderingar, en del får stå oemotsagda och en del debatteras. Och när man minst anar det blir det ett cabaretnummer om weltschmerz. Tjingeling.
Att dekor och kostym förflyttar det hela till en sagovärld är genialiskt och omotiverat samtidigt. Det gör det svårt att få grepp om personerna, vilket är lite jobbigt men ändå befriande. De kan säga vad de vill, vi tror på allt, det finns inga förutfattade meningar. Tanken på att de förmodligen finns överallt, mannen bredvid dig på vagnen kan vara Håkan som mäter allt, ger en extra twist.
Den senaste tiden har det varit lite inne med psykiska problem, och därmed kan det verka gammalt och gjort att ta upp det. Men sättet på vilket Trixter skildrar det är nytt och långt ifrån vita väggar och människor i tvångströja. Dessutom är det inte de psykiska problemen i sig som är i fokus utan människors sätt att handskas med sin egen verklighet, psykisk sjukdom eller inte.
Buktalare är intressant och spännande teater, det är inget snack om det. Skådespelarna är klockrena och har det hela i sina händer, spelat brister inte för en millisekund. Men det är någonstans, mitt i alla problem och psykiska besvär, förvånande ytligt. Det skrapas på ytan till så mycket och det presenteras utan att visas. Om de fyra på scen är buktalare, vilka är deras dockor? Eller är det tvärtom de som är dockorna?
”En annorlunda lek på gränsen mellan fantasi och verklighet”? Definitivt.