Ojämnt med höjdpunkter från Elina Ryd

Räddningen på de svagare spåren är rösten. Elina Ryd har en skön röst som hon verkligen leker med och som har det där hesa rökiga som färgar även lite "sötare" låtar och gör dem bluesiga.

Tyvärr är några låtar ganska slätstrukna och försvinner fort från medvetandet, med trista försök till dramatik. Samtidigt finns det pärlor, som Maybe there's a meaning of it all med skönt arrangemang som för tankarna till Tolvskillingsoperan. I Heavenly sigh lyckas hon kombinera 1920-talets Berlin med Zorba, något som faktiskt fungerar hur bra som helst. Överhuvudtaget är det i på pappret lite konstiga kombinationer hon lyckas bäst. Även i Just a dream får hon till en go känsla, med blandningen jazz och vemodig nordisk folkton a`la Jan Johansson, tillsammans med überamerikansk soul.

Två låtar är på svenska och att blanda engelska och svenska texter bidrar något till spretigheten, men samtidigt är de låtarna skönast att lyssna på, av en mycket enkel anledning. Elina Ryds engelska uttal är nämligen helt katastrofalt. Ibland undrar jag om det är meningen, att det är en kul grej, ungefär som en ryss i Eurovision song contest, men kan det verkligen vara så?
Men det är inte bara språkvalen som gör skivan spretig. Elina Ryd är musikaliskt kompetent samtidigt som hon vill lite för mycket. Slutresultatet är stundtals begåvat, men helhetsintrycket ojämnt. Det blir lite pretentiöst ibland, helt enkelt. Elina Ryd kommer bäst till sin rätt i det enkla.