Biologi och samhälle

Till mycket stor del beror motsättningarna mellan naturvetare och samhällsvetare, humanister och andra på långvarig okunnighet och sega missförstånd bland de icke naturvetenskapligt bildade. Liksom på önsketänkande eller svartmålning vad gäller bilden av människan. De sju författarna (varav fyra professorer) ser därför ibland sitt upplysningsarbete för att ”skingra missförstånd och fylla kunskapsluckor” som något av ett ”frustrationsprojekt”. De beklagar också den bristande vilja till dialog man alltför ofta möter.

Ta de religiösa som beskyller evolutionsteorin för ateism. Men vetenskapen sysslar bara med den objektiva konstaterbara och bevisbara verkligheten (materia och strålning). Och den räcker för att förklara den blinda, mekaniska och planlösa evolutionen av allt från urceller till mänskliga handlingar. Denna materialistiska vetenskapssyn motsäger inte att det skulle kunna finnas även en andlig verklighet och en yttersta mening med livet. Många naturvetare tror på Gud, men i sitt vetenskapliga arbete är de neutrala i frågan, poängterar författarna.

Ta anklagelserna om genetisk determinism (ingen fri vilja). Men enligt naturvetenskapen kompletterar biologi och kultur varandra. Genetisk determinism – liksom social determinism – är därför ”en ohållbar ståndpunkt”. Som boken framhåller säger evolutionsteorin ”inte…något alls om hur vi skall inrätta vårt samhälle.”

De falska pseudovetenskaperna socialdarwinism och eugenetik bygger på den ovetenskapliga genetiska determinismen. Dessa idéer kan kopplas till rasism, fascism och tron på ett brutalt elitistiskt klassamhälle, där den starke överlever på den svages bekostnad enligt den våldsamma, hänsynslösa och amoraliska djungelns lag man antar råder i naturen – och därmed bör råda i samhället (det senare ett feltänk kallat det naturalistiska misstaget).

Dessa tankar existerade delvis före Darwin, och redan denne tog avstånd från socialdarwinismen, skriver författarna. Tvärtom menade Darwin att människans sociala ”instinktiva medkänsla” driver oss att hjälpa ”de svaga och de hjälplösa”. Darwin pratade aldrig om ”den starkes överlevnad” utan om ”den mest lämpliges överlevnad” (detta sistnämnda uttryck, ”the survival of the fittest”, kommer från Herbert Spencer).  

Evolutionsbiologin ger heller inget stöd för att förneka människors lika värde – som rasism baserad på hudfärg eller annat. Tvärtom kan man, menar författarna, argumentera för slutsatsen att ”raser” inte ens existerar eftersom det är större genetisk variation inom än mellan folkgrupper.

Självklart är människor och andra djur själviska i betydelsen att de tar ansvar för sig själva och sin överlevnad (vem ska annars göra det?). Men evolutionsteorin ger inget stöd för tanken att vi människor enbart är onda, giriga och individualistiska fullblodsegoister. Tvärtom är vi av naturen (beskriver boken) även sociala gruppsamarbetande djur präglade av ömsesidig reciprocitet (tjänster och gentjänster) och inte sällan osjälvisk altruism (speciellt gentemot släktingar – de facto eller fiktiva).

I själva verket har etik och moral ursprungligen vuxit fram evolutionärt ”i syfte att” (citationstecken eftersom det skett i tanklösa processer) underlätta för individernas samhällsliv. Två citat ur boken:

”Vi blir arga på lurendrejare och känner en inre tillfredsställelse efter att ha hjälpt en annan människa”.

”De flesta biologer skulle nog därför hålla med Darwin om att vårt moraliska sinne är en följd av selektion”.

Alltså moral via naturligt urval, som en följd av evolutionen. Det är långt från den borgerliga och folkliga tanken att människan är självisk av naturen (mitt tillägg som recensent).

Ta så anklagelserna att biologin på något sätt skulle urskuldra manschauvinism, patriarkal makt och manligt våld. Men forskarna påvisar bara att det finns psykiska, hjärn- och beteendeskillnader mellan könen. Det finns genetiskt (könskromosomer), gonad (könsorganen) och fenotypiskt (kroppens strukturer) kön – kallat ”däggdjurens tre kön” i boken. Det fenotypiska könet är i sin tur uppdelat i morfologiskt, hjärn- och beteendekön.

Men beteendeskillnaderna mellan individerna kan (i väst) variera än mer än könsskillnaderna. Och bland biologer, beteendeekologer och evolutionspsykologer finns inget stöd för tanken att ett kön skulle vara ”bättre” än det andra. Man påpekar dessutom i boken att i vår art ”mer våldsbenägna hannar förtrycker honor på många sätt”.

Boken presenterar många fler saker som sex och homosex bland djur, självorganisering, biologiska nätverk, gruppselektion, emergens, arv-miljö-komplementaritet, honcentrerade och egalitära bonobos (dvärgschimpanser) etcetera.

I ett resonemang om evolutionen av moral (som utvecklades för medlemmarna i små kringströvande savanngrupper av jägar-samlar-människor) ger oss också boken hopp om att våra moraliska känslor kulle kunna användas i socialt allt vidare kretsar:

”Kanske ger oss detta en möjlighet att utöka vår moraliska sfär från våra närmaste medmänniskor till hela mänskligheten. Och kanske till och med till andra kännande varelser och ekologiska system”.

Hur förhåller sig då biologi till samhälle, som jag ser som den grundmotsättning boken behandlar. Så här ser man i boken på saken:

”Som människor har vi förmågan att reflektera över våra handlingar. Vi har därför också möjlighet att genom våra handlingar påverka vilket samhälle vi vill ha. Biologin kan hjälpa oss att förstå oss själva, men den tar inte ansvar för vår framtid”.