Att sitta fast i en pillerspiral

I dag sitter vi här, lite snopna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har vid det här laget observerat detta, men skriver ut ändå. Kanske tar de själva en Zoloft till morgonkaffet.
Sällan uppmärksammas de människor som mår sämre av läkemedlet. Vill man sluta uppkommer ofta utsättningssymtom. Ja, man säger inte abstinens, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Försämrat stämningsläge, förvirring, minnesstörning, svettningar, orolig tarm, ja detta är bara några utsättningssymtom, det finns fler.
Men, menar läkemedelsindustrin, hur kan det bevisas att en orolig tarm beror på utsättningen? Ja, det går kanske inte. För forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. Sådan är kapitalismen.
Bortsett från abstinens, förlåt – utsättningssymtom, så kan det konstateras att vissa preparat kan ha livsfarliga biverkningar. Serotonergt syndrom exempelvis. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns.
Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket kan leda till hjärt- och kärlsjukdom och andra tråkigheter som ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden. Biverkningarna kan variera från person till person, vissa blir hyperaktiva, andra lugna. Ja, om detta kan man läsa i Fass. Ibland blir det rent tragikomiskt, som att ett antidepressivt läkemedel kan ge depression som biverkning.

Det främsta motivet för antidepressiva preparat tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva, egentligen? Ta mig som exempel, en nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag var deprimerad, gick till vårdcentralen och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut Seroxat. Harmlöst, trodde jag.
Två år senare lanserade Uppsala Monitoring Centre en tio i topp-lista över de läkemedel i världen som hade flest rapporter om utsättningssymtom. Seroxat låg i topp. Även på andra, fjärde och sjunde plats fanns antidepressiva.
Där satt jag med en medicin som var världens svåraste att sluta med. Några år senare ville jag avbryta behandlingen på grund av biverkningar. Istället fick jag Efexor, listans andranamn. För utsättningssymptomen blev det den lugnande medicinen Xanor (tredje plats på listan), plus insomningsmedicinen Stilnoct.
Kontentan är, att när jag mått dåligt av en medicin och avslutar behandlingen, så gör utsättningssymtomen att jag tvingas äta annan medicin, som i sin tur ger abstinensproblem. Skulle jag glömma en tablett märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Man hamnar i en virvel av ångest, depression och orolig tarm. Tack för det, ett, två, tre, på listan.

Samtidigt har medicinen räddat mig. Den räddar många människor världen över. Det här är en svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för någon måste ifrågasätta vad som händer.
Förskrivningen av antidepressiva medel ökar främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi stanna upp lite? Det här går för fort.
Vi agerar försökskaniner. Jag gick upp trettio kilo på nio månader när jag testade en ny antidepressiv medicin. Från ranglig student till hungrig, uppblåst gubbe som satt och åt chips i min ensamhet.
Kanske en samtalskontakt hade hjälpt? Kanske hade jag då fått kraft att rädda mig själv? Om inte, så är det kanhända helt korrekt att göra mig beroende av en medicin där jag, i läkemedelsindustrins krav på miljardprofiter och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården, får leva med biverkningar och utsättningssymtom.

På Apoteket säger de ”varsågod”, man tackar mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en dos Seroxat, som sägs ha långsiktig verkan. En långsiktig verkan som genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

 

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration