Lycklig av en diagnos

I en monolog med återupprepningar och motsägelser spänns hans liv upp mellan arbetsplatsen i Läppstiftet (som härmed ges plats litteraturen), lägenheten han bor i tillsammans med partnern Natacha, vårdcentralen och det statliga apoteket, som är hans favoritställe. Medicinska termer och ingående beskrivningar av hur diabetes ska behandlas varvas med hans eufori och får sjukdomen att framstå som livets meningsgivande inramning. Frustrerad försöker jag se bortom denna sjukdomspersona, men icke: han förblir diabetikern. I de brutala, djurbefolkade drömmar som punkterar berättelsen bubblar dock hans krypterade undermedvetna fram.

 

När Natacha blir erbjuden jobb i New York följer berättarjaget tveklöst med, i hopp om att i den stad som är känd för sin mångfald kunna blomma ut i sin nya identitet. För honom är diabetes inte något man har och vill bli av med utan någonting man är, en biljett till gemenskap och frihet. Alltmer monoman i sin vurm för sjukdomen söker han sig till sammanhang med andra diabetiker och ifrågasätter deras önskan att tillfriskna, ty för honom är diagnosen något positivt särskiljande.

Motturi vänder på ett tankeväckande sätt upp och ned på normalitet och avvikelse genom att följa hur en sjukdom kan bli identitetspolitiskt underlag. På ett kusligt och nästan absurt vis skildras konsekvenserna av en sammanblandning mellan jag och identitet när huvudpersonens namnlösa skepnad kryper in i diabetesdiagnosen som en eremitkräfta i ett funnet skal. Kan vi fånga vilka vi är med hjälp av etiketter, eller är den verkliga identiteten i själva verket för flytande och svårgripbar för att kunna förenklas? Diabetikerns monolog är rysligt nära klarhet när döden konstateras vara det enda som är privat, medan livet ständigt är en angelägenhet för andra. Om identiteten är något i grunden socialt är kanske jaget, liksom döden, var och ens ensak.

Aleksander Motturi har doktorerat på Wittgenstein, skrivit dramatik tillsammans med Johannes Anyuru, är aktuell med pjäsen Pappersgudarna på Angeredsteatern och har med Diabetikern gjort skönlitterär debut. Att romanen är skriven av en filosofie doktor är svårt att missa; det blinkas här och där till olika nittonhundratalsfilosofer, den okonventionelle Slavoj Zizek tillägnas ett komiskt nidporträtt och inte minst är det foucauldianska begreppet biomakt – statens makt över livet till skillnad från den tidigare makten att döda – centralt i berättelsen.

Stundtals känns det dock som om vissa iakttagelser som huvudpersonen gör snarare är författarens egna, en förvirring som anstränger min tillit för fiktionen. Motturi visar i sin första roman på en väl sammanhållen stil, även om några av stilgreppen förbryllar. I vissa scener, exempelvis sexskildringarna, får han mer sagt med hjälp av färre ord. Förhoppningsvis kan hans prosas egenart utvecklas och åtstramas ytterligare med nästa roman.

 

 

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration