Ørstavik skriver sig nära

Och det visade sig vara just så som jag misstänkte: det här är ett författarskap som står pall för förhoppningar och som har ett levande, allvarligt och hängivet förhållande till språket. Berättelsens ord grupperas av de många skiljetecknen och ter sig som trevande men oåterkalleliga penseldrag. Det är som om rösterna i romanen prövar språket på verkligheten, steg för steg, för att se om den kan bära tyngden.

Bildkonstnären Rakel och arkitekten Paul är tvillingar och bor vid fyrtiotre års ålder fortfarande ihop. Det uppseendeväckande huset på rue Defacqz har Paul ritat själv; det är byggt av sten från det brott deras far ägde och drev och som tvillingarna växte upp i närheten av.

Stenbyggnaden är dessa två ängsliga människors plats i världen och en central punkt i romanen, nästan som en av dess gestalter. Till dem kommer en dag en okänd men samtidigt kusligt bekant kvinna, som utan att riktigt veta varför står framför byggnadens ansiktslika fasad tills Rakel plötsligt släpper in i henne. Hon tar med kvinnan till ett sterilt rum av sängar som på samma gång verkar utgöra husets och berättelsens vind, från vilken hennes inre monolog varvas med Pauls och Rakels.

Inledningsvis pågår en dialog, påtagligt lik ett terapisamtal, som återkommer romanen igenom. En av rösterna, den tillfrågade, börjar faktiskt med att introducera romanens gestalter och rör sig därmed på mellan olika fiktiva rum. Dessa rum – huset, sängrummet och där dialogen sker – krokar i varandra och gör berättelsen svårtolkad, men också nästintill oändligt rik på mening. I stället för att drivas av orsakssamband verkar romanen tvärtom misstro dem, för som framkommer i dialogen är det som skildras ett tillstånd, inte ett förenklat händelseförlopp med början och slut.

Perspektivet växlar mellan karaktärerna som vändbara speglar och är ett stilgrepp som återfinns i den tidigare romanen Kärlek, men påminner också om de många parallella men sammanflätade monologerna i Virginia Woolfs Vågorna. Formen och språkets förtätning kräver tålamod och tillåter inte att jag helt försjunker i romanen, men hindrar mig samtidigt från det förödande i att kunna läsa på autopilot.

Nuet avbryts ständigt, ja fullkomligt läcker in av visuella minnen. Bilder ur drömmar och det förflutna dyker upp, omvandlas och bleknar. Barndomen, pappans vrede och mammans sorg är fortfarande ytterst påtaglig och hotfull för både Rakel och Paul. Beskrivningen av det Rakel kallar för ”systemet”, den allomfattande rädslan hon växte upp i och genom vilken världen förmedlades till henne, får mig att rysa: ”Och systemet, det farliga, rädslan, det var mer än faderns humör, moderns dränerande, det var mer än något hon kunde peka på. Det var inte en situation, en händelse, det kom från innan det, det var som om det inte hade någon början, som om detta var att leva, att finnas till.” Den nästintill omöjliga uppgiften att hålla samman sitt jag och lita på världen gestaltar Ørstavik oerhört väl.

Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration