Ridå ner för maskinisten
När filmfestivalen nu drar igång är det sista gången som Larry kan utöva yrket han vigt sitt liv åt att bemästra. Om ett år finns den analoga filmen och yrket biografmaskinist inte längre kvar.
Kulturkrönikan
För Larry började det gå utför redan när SF Bio stängde ner sina sista singelbiografer i Göteborg. Där hade han levt och arbetat i decennier. Ett arbete för en ljusskygg hantverkare och ensamvarg. Ofta precis så smutsromantiskt som den bild som målas upp i filmer som Cinema Paradiso, Inglorious basterds eller Den sista actionhjälten.
Larry fixade inte omställningen till filmstädernas tempo i maskinrummen. Han flyttades ner till kassan, men där lämpade sig inte hans personlighet för kundkontakt. I dag jobbar Larry med att sopa popcorn från golven medan han inväntar pensionen.
Han har fortsatt köra film en gång om året, för Filmfestivalen. Det kan vara han, eller kanske Robert som ansvarar för kvaliteten när ridån går isär. Robert sa upp sig från SF redan på 90-talet, när företaget införde uniformstvång för maskinister. Eller killen från Stockholm som har en gammal Ernemannprojektor i vardagsrummet. Eller han som ritade en glad kuk i blädderblocket när SF ordnade försäljningskurs och något år senare fasades ut från arbetsplatsen.
Digitaliseringsprocessen av biograferna inleddes för några år sedan med Avatar och 3D-boomen. Under 2012 kommer marknadsledande SF Bio att digitalisera samtliga maskinrum och innan 2014 ska teknikskiftet vara genomfört även på de mindre aktörernas biografer.
Om digitaliseringens fördelar har det sagts mycket. Tekniken innebär billigare distribution och möjlighet att få ut fler kopior av filmerna. Det ger positiva effekter för biobesökare på mindre orter som ges möjlighet att se premiärerna samtidigt som storstadspubliken. SF Bio, som i dag har nästintill monopolställning på marknaden, har i sin riskanalys konstaterat att den nya tekniken kan öppna dörrar för nya aktörer att komma in på marknaden och skapa en större konkurrenssituation.
Men det finns en baksida. På biografer som inte har råd själva, eller blir utvalda för att få statligt och regionalt stöd för kostnaderna, cirka en miljon per maskinrum, är det inte alls självklart att det finns en framtid. Branschtrenden har länge pekat bort från mångfalden med biografer på varje torg, mot centralisering och multikomplex.
För maskinisterna som jag berättade om i inledningen har digitaliseringstrenden inneburit att deras livsutrymme och den plats där de har kunnat fungera i yrkeslivet krympts. Nu försvinner den helt. Kartans sista vita fläck är borta.
Hur vet jag det? Jag är en av dem, så om det finns någon där ute som driver ett sunkigt hotell med rumshyra per timme och kedjerökning tillåten: Hör av dig om du behöver en nattportier. Vi enstöringar behöver någonstans att ta vägen när ridån går igen.
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration












