Smått magiskt från Thåström
Det blev en speciell kväll. Och redan från allra första början märktes det att så skulle det kunna bli. Thåström var taggad till tusen när han äntrade Trädgår’ns scen. Han tar tag i, stirrar på och ruskar mikrofonstativet – som försökte han ruska fram ett svar från någon som svikit. Han höjer rösten och skriker till – trots att Beväpna dig med vingar är förhållandevis lågmäld – där det egentligen är omotiverat och nästan malplacerat. Om det beror på att låtarna generellt är mer lågmälda nuförtiden – eller om det kanske har med åldern (att den numera syns) att göra – vet jag inte riktigt.
Konsert
Artist: Thåström Plats: Trädgår'n
Låtlista: Beväpna dig med vingar, Miss Huddinge -72, Dansbandssångaren, Aldrig nånsin komma ner, Nere på maskinisten, Ingen neråtsång, Smaken av dig, Kriget med mig själv, Främling överallt, Axel Landquist Park, Låt dom regna, Kort biografi med litet testamente, Vacker död stad, St Ana Katedral, Samarkanda. Extranummer 1: Du ska va president, Rock’n’roll e död, Sönder Boulevard. Extranummer 2: Fanfanfan.
Thåström gör allt för att öka intensiteten. Det verkar som om han själv inte kan få nog, vill ha mer. – Mosa på nu då för fan gubbar, utbrister han inför ett instrumentalparti. Starkare. Fetare. Tyngre. Hårdare. Mer. Mer. Som alltid låter det både tyngre och bättre i nuet än på skiva. Många av låtarna från de tre senaste skivorna höjer sig åtskilliga snäpp i levande form. Ljudbilden är mäktigare. Låt det regna är nästan fånig på skiva, med fotstamp och manskör. På scen – med pukor, oljefat och hammare – blir den någonting helt annat. Anders Hernestam (från Commando M Pigg och Weeeping Willows) håller ett tungt och stadigt driv ideligen pågående.
De dubbla keyboardisterna (Niklas Hellberg och Mikael Nilzén) får fram såväl piano- och orgeltoner som skrammel, gnissel och stråkmattor. Lite onödigt mycket syntetiska ljud – Pelle Ossler har ju med sig sin stråke och smeker fram sköna ljud ur den distade gitarren. Jag vet – jag är extremt svag för Ossler och tycker aldrig att han kan få tillräckligt med utrymme. Men jag inbillar mig att lite mer gitarr inte heller hade skadat den objektive bedömarens ljudbild.
Det är en rolig publik han har numera. Åldrarna varierar mellan 65 och tonår – och i varje åldersgrupp finns många besökare. Några Ebba Grön-låtar bjuds det inte på. Men några Imperiet-nummer blir det, liksom några sånger från de tidiga soloalbumen. Kriget med mig själv låter utmärkt och det är riktigt kul att han plockar upp en låt som Rock’n’roll e död. Ingen neråtsång har fått en ny kostym – den går långsammare än förut och inledningsvis är det bara gitarren som ackompanjerar Thåströms sång, till slut är den fetare och tyngre än någonsin. Vacker död stad, från samma – fantastiska – album, hör också till höjdpunkterna.
Allra bäst är det kanske i Axel Landquist Park, Aldrig nånsin komma ner och St Ana katedral. Sönder Boulevard är också smått magisk. Själv hann jag aldrig uppleva några konserter med Ebba Grön. Men sedan Imperiet och framåt har jag hunnit se Thåström rätt många gånger. Med roligare låtlistor än dagens. Men aldrig tidigare har jag sett honom vara så på tå. Så engagerad, så närvarande, så totalt inne i det han gör.
Att det är en speciell kväll, också för huvudpersonen, bekräftas när han – sist av alla! – lämnar scenen med ett: ”Varsågoda!”
Tack! Ropar man tillbaka. För att man fick vara med.
Han och hans medmusiker kommer tillbaka och kör tre låtar till. Och sedan:
– Tack ska ni ha. Tack som fan. Grymt!
Dessutom blir det ytterligare ett extranummer.
Nej, rock’n’roll är inte död. Inte så länge Thåström är så här levande.
