Gammal ny Hollywoodklassiker
Snacket om The Artist började vid vissa festivaler förra året, har fortsatt skramla under hösten och utvecklats till högljudda skrin av lycka under Hollywoods "awards season". Filmen är gjord av en relativt okänd regissör med ett namn som är nästintill omöjligt att stava rätt (Michel Hazanavicius), med två relativt okända skådespelare (Jean Dujardin och Bérénice Bejo) i huvudrollerna. Dessutom är den en stumfilm. Så, vad är grejen?
Grejen är att den är bra. Så enkelt är det. Extremt välgjord in i minsta atom, från briljant foto och scenografi till formidabelt skådespeleri. Och Jean Dujardins filmstjärnesmajl sitter som en smäck.
Enkel handling. Hollywood, sent 1920-tal. Ljudfilmen kommer, trist för stumfilmsstjärnor som inte klarar övergången. Lätt att tänka Singin in the Rain eller kanske rentav Sunset Boulevard, men det här är något annat, seru.
Här är det George Valentin, en Douglas Faibanks/John Gilbert-liknande storstjärna som inte inser att ljudfilmen är det enda rätta och i en nedåtgående spiral förlorar allt. Parallellt med hans väg utför går den unga skådespelerskan Peppy Millers karriär rakt upp.
För den som gillar gamla Hollywood är The Artist omissbar. Referenserna är otaliga, allt från detaljer som Citzen Kane-inspirerat foto här och där och Garboklassiska "I want to be alone" till den före detta stjärnan som på Norma Desmond-manér sitter och kollar på sina egna gamla filmer och drömmer sig tillbaka. The Artist är helt enkelt en enda lång kärleksförklaring till gamla Hollywood, en kärleksförklaring utförd med självdistans och värme. Dessutom ser den redan i förtexterna ut som en gammal klassiker. Pluspoäng.
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration
