Madonna visar människan Wallis
Madonna är en duktig artist. Hon kan sjunga och dansa och provocera katoliker och sälja skivor och ha lustiga strutar på tuttarna. Och tydligen är hon en fena på att skriva barnböcker. Hon har som bekant även skådespelat, med blandad framgång. Nu har denna multiartist regisserat, varit medförfattare till och producerat W. E., en film om den berömda kärleksaffären mellan Wallis Simpson och Edward VIII. Och resultatet? Nja. Det är, kanske inte helt överraskande, musikläggningen som fungerar bäst i den här extremt ojämna och hackiga historien.
Regissör Madonna har massor av tankar och idéer om ett rikt och maffigt bildspråk, symbolik och spännande kameravinklar och försöker få in så mycket som möjligt. Följden blir ett rörigt amatörskimmer över stora delar av filmen. Men en del funkar. Grundtanken, att från Wallis perspektiv visa den berömda skandalen då Edward tvingades abdikera, är bra. Att väva ihop en nutida beundrares liv med Wallis är intressant och i slutet blir det även en diskret vink om hur prinsessan Diana ofta behandlades. Men filmen som helhet är inte mer än sådär, trots att den helt uppenbart är ett "labour of love".
Favoritscen? En halvpackad Wallis dansar på ett cocktailparty och musiken övergår från tidstypisk 30-talsmusik till Sex Pistols' Pretty Vacant.
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration
