Kulturnyheter | Inte många känner igen namnet i dag, men på det tidiga 40-talet och 50-talet var Christine Kittrell faktiskt den ledande nattklubbssångerskan i Nashville. Hon kunde jama fram cocktailjazzig sista-rundan-blues likaväl som rocka rumpan av de flesta katterna i stan - såväl manliga som kvinnliga. Det tyska retrobolaget Bear Family ger oss nu ännu en anledning att lätta på plånboken och erbjuder ett sprängfyllt paket Kittrell i Call Her Name: The Complete Recordings 1951-1965 (Border).

Recensioner | Det är inga konstigheter det här. Bara ett konceptalbum om ett resande mexikanskt cirkussällskap som är inspirerat av författaren Sara Gruens bok ”Water for Elephants”. Med en vän baryton berättar Davison dråpliga och/eller sorgliga berättelser om läppstift och rakblad, stripteasedansöser och elefanter, pistoler, mandoliner och kokainkyssar. Scenerna befolkas av karaktärer som den tatuerade Madeleine, ödlemannen, de siamesiska tvillingarna Lee och Kwan, de lesbiska älskarna Belle & Ophelia, enögde Pete och Black-Jack Mary.

Recensioner | Jenny Bohman är en fantastisk sångerska och riktigt vass munspelare. Bluespubliken är kanske bekant med henne sedan hennes arbeten med Monaco Blues Band eller egna projektet Little Jenny & The Blue Beans, men för den stora allmänheten är hon mindre känd. Förhoppningsvis kan denna solodebut ändra på den saken.

Recensioner | </p><p>Det börjar med en mardröm (Sleeping pills) och slutar med förlust (Petra moved on). Däremellan får vi bekanta oss med drunkningsdöden, droger och prostituerade i Amsterdam, liftande tyskor med ”Marlene-legs”, svarta skyar, krucifix och ögon rödsprängda av för många vodka shots.

Det är ett bedagat romantiskt mörker; lika dekadent som värkande, lika teatraliskt som svidande upplevt. Var gränserna mellan verklighet och fantasi går är lika svårt att veta som när den njutbara drömmen övergår i hotfull mardröm.