Synpunkten | Jag hör gråt och skrik när jag stegar upp för trappan vid Frölunda Kulturhus, och när jag kommer över krönet ser jag en liten kille ilsket torka bort tårar och snor från ansiktet med baksidan av handen, och med ett tjut ge sig efter vad som ser ut att kunna vara hans storebrorsa. Den större killen skrattar, och har inga problem att värja sig från den lilles förtvivlade sparkar och slag. Ingen ingriper, inte jag heller. Man vet ju hur killar är, det är säkert inget allvarligt; det ser säkert värre ut än det är; det där löser de säkert på killars sätt med raka rör och öppna kort när upprördheten lagt sig, och imorgon har de glömt alltihop och är bästa kompisar igen.