Synpunkten | Göteborgs Fria

Bianca Jagger på bio i Jenin

Synpunkten | Trottoaren utanför Jenins nyrenoverade biograf är full med folk. Klungor av palestinska tonårskillar med bakåtslickat hår, här och där ett europeiskt blont hårsvall, en liten pojke som håller ett fast tag i sin lillebrors hand och beslöjade kvinnor med plastkassar i händerna väntar tålmodigt i eftermiddagshettan. Ett rytmiskt klingande ljud signalerar en vandrande kaffeförsäljare som häller upp turkiskt kaffe i små plastbägare från en enorm silverkanna. Framför mig, så nära att jag kan se svettdropparna pärla sig i nacken, står en rad unga, beväpnade, hjärtskärande smala palestinska soldater i grönfläckig uniform och motar tillbaka de nyfikna som vill ner på gatan för att se bättre. ”Shabab, bakåt!” På andra sidan gatan hänger ett gäng respektingivande säkerhetskillar i gråfläckliga uniformer bredvid en jeep från ”Special Police Force”. Lag och ordning råder i det nya Jenin, åtminstone just här och just nu.

Road Movie

Synpunkten | Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Den sura ankungen

Synpunkten | Den svenska litteraturscenen är liten. En ankdamm, som man brukar säga ibland. Den består inte av så många personer, och de som syns är ännu färre, naturligtvis. Författare, kritiker, redaktörer, bokförlag, bloggar... folk och fä som simmar runt och trängs med varandra. Visar upp sig. Snattrar. Samarbetar. Och ibland uppstår kollisioner, debatter och bråk. Det är lätt att reta upp sig – det tror jag alla tycker. Man kan inte bara simma runt för sig själv i sitt hörn. Vara nöjd och belåten. Kvacka lite grann med dem man känner. Plaska och dyka ner bland sina ord. Nej, för plötsligt ser man att det pågår någonting där i mitten. I centrum av dammen. En anka som får all uppmärksamhet! Och man tänker: Varför då? Vad är det nu som är så himla viktigt? Kunde inte jag lika gärna få fjädra mig där?

Konst och politik

Synpunkten | Att skriva en krönika som behandlar relationen mellan konst och politik känns ungefär så ambitiöst eller dumdristigt som att framgångsrikt försöka förena olja med vatten. Men i en tid där trenden rör sig mot allt bredare kulturpolitiska processer, där konsten sällan står i fokus, borde man kanske ändå försöka. För hur står det egentligen till med scenerna för samtidskonsten i dagens Sverige?

Sju år av hunger

Synpunkten | Den Farao som tagit hand om oss har dött och själviskheten växer. De sju år då vi hade ett överflöd som vi kunde njuta av är förbi. Tidigare decenniers optimism och framtidstro med bättre materiella levnadsvillkor för flertalet har på senare tid förbytts i pessimism, dystopier och hårdare livsvillkor. Var tredje svensk lider någon gång under livet av den nya folksjukdomen depression. Antidepressiva läkemedel är nutidens mest populära medicin, samtidigt som användningen av droger breder ut sig. De sju åren av hunger har inletts.

Mvg och en gratis dator

Synpunkten | ”Sätter du inte MVG förlorar vi elever. Då förlorar vi pengar.” Ungefär det får många lärare i Sverige höra från sina chefer när de funderar över betygssättning. Oftast indirekt såklart, men det händer också att det sägs rakt ut, om läraren ifrågasätter poängen med att betygsvis låtsas som om eleverna kan mer än de gör.

Hold kæften!

Synpunkten | I våras åkte jag till Köpenhamn, bland annat för att få en skymt av den lilla sjöjungfrun. En illa vald tidpunkt, eftersom statyn förflyttats till Shanghai för att pryda den danska paviljongen av världsutställningen. Lustigt nog visade det sig ändå vara en välbesökt attraktion.

Länge såg det ut som en läggmatch. Ministrar fick avgå på löpande band, den frivilliga a-kassan slo

Synpunkten | Länge såg det ut som en läggmatch. Ministrar fick avgå på löpande band, den frivilliga a-kassan slogs i spillror och när finanskrisen briserade stod regeringen handfallen utan arbetsmarknadspolitik. Vid det här laget har fem toppmoderater fått bytas ut samtidigt som alliansens småpartier kippar efter andan vid sidan av de svällande ”nya arbetarpartiet”. Ändå har det inte lossnat för de rödgröna.

Var finns mediatjejerna som tar hand om de unga, olyckliga tonårstjejerna som jag en gång gjorde?,

Synpunkten | Var finns mediatjejerna som tar hand om de unga, olyckliga tonårstjejerna som jag en gång gjorde?, undrade Linda Skugge i en nyligen publicerad post i hennes blogg på det glammiga livsstilmagasinet Yourlife:s hemsida. Plötsligt drog jag mig till minnes en Skugge som jag helt glömt efter de senaste årens utspel och ytliga entrepenörskapsretorik. En Skugge långt från den som avsade sig feminismen 2006 – som i en Aftonbladetartikel i mars i år rackade ner på unga feministtjejers utställning på Kvinnodagen och som gång på gång hånar tjocka människor trots ätstörningsstatistik bland unga kvinnor. En Skugge som jag, som 15-åring åtminstone inbillade mig, hade en agenda som drevs av något annat än självhävdelse och provokation.

Egoism versus solidaritet

Synpunkten | Vi har alla två sidor. En egoistisk och en solidarisk sida. När företag, organisationer och politiker vill tala med oss så vädjar man till någon av dessa sidor. Att alliansen i sin retorik främst vädjar till våra egoistiska sidor tycks uppenbart. Retoriken går ut på att de rödgröna vill sno pengar ur våra plånböcker, genom att minska jobbskatteavdrag och höja bensinskatter. De rödgröna vädjar i sin retorik mer – om än mycket försiktigt och nästan med en ursäkt – till våra solidariska sidor. Båda hävdar att helheten blir bäst med just deras modell.